Den 3:e dimensionen+1

Nu är lovet nästan slut och det har varit ett väldigt långt lov. Började i förra veckans torsdag då jag åkte till landet och befann mig där till söndag. Vad är väl en påsk på landet? Den kan vara lugn, händelserik men alltid alldeles underbar. Jag fick eldat en del, krattat en del och grävt en del. Fick även äran och privilegiet att träffa påsktuppen och samarbeta med honom i att gömma påskägg och skriva skattjaktslappar. Det kändes verkligen skönt att få träffa alla där ute igen. Ofta säger man att släkten är värst, och det är ju absolut i allra högsta grad sant. Men jag är ju en av dem så vi är värst tillsammans.

Väl tillbaka i Borås så har det gått en hel del tid att fixa, ordna planer och organisera bröllop och flytt. Det är mycket att göra men samtidigt förvånansvärt få som hört av sig. Förstår det iofs, även om man vet så blir det att man skjuter upp det till sista dan. Frisör till Marre (och mig) kanske är fixat, köpt lite tyg, bestämt ring och ikväll ska vi kolla in köket i pingst. Det närmar sig nu... Vet inte hur många gånger jag sagt högt till både mig själv och andra "snart är jag gift och bor i ett hus" iofs så hur vi en lägenhet i ett hus mer, men det är icke desto mindre ett hus. Tufft samtidigt som det inte går att undkomma att det är många vuxenpoäng i att planera och genomföra sitt eget bröllop. (Vill också passa på att tacka vårat värdpar och vigselförrättare för ett enormt trevligt och givande samtal, och att ni finns annars också såklart!) Ifall ni undrar hur min blivande brud känner sig inför allt detta så kan ni säker läsa det på hennes sida www.arinya.blogg.se

I onsdags var en tung dag. Det var vårat avsked till Herrn. En jättefin begravning, så många fina saker som sades. Tyckte det var härligt att höra att oavsett om de som kände honom sen lite eller bara sen några månader fick samma bild av honom. Genuint, han gjorde sig aldrig till någon annan än han var. Så många människor som grät av saknad, det var tungt att se. Jag har inte gråtit så mycket på väldigt, väldigt länge men det var skönt att få släppa ut det. Att få vara med vid avskedet vid graven, se alla gå fram och säga "farväl" och "vi ses", se hans familj se hur många vänner han hade och hans pappa som knäböjde bredvid graven i bön kommer alltid finnas kvar hos mig. Men de minnena kommer alltid att sällskapas av alla mina glada minnen av honom här i livet. Det låter som en efterkonstruktion för att hedra hans minne men jag kan ärligt säga att Johan "Herrn" Nilsson var och är en stor förebild med en livsglädje jag bara kan önska att uppnå. Tack för allt du gjorde, tack för allt du var, tack för att du var med och saboterade bordet i matsalen...

Kommer alltid att sakna dig Herrn, tills vi ses igen. Som du själv sa: De som älskar varandra i Kristus ses aldrig för sista gången.

/Pusslaridimensioner


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0