nu då?

Det känns fortfarande overkligt. Vi befinner oss för långt borta från alla andra och har inte någon att dela det med, verkligen få uppleva vad som hänt. Känns konstigt att börja försöka gå vidare utan att det verkligen slått mig att han är borta.  Som att fortsätta en resa efter att en hemsk olycka och ett uppehåll, utan att på något sätt känna att resan avbrutits alls. För det är precis som jag nyss skrev, vi är för långt borta. Här har ingenting hänt, allt är som det brukar. Folk pratar, skojar, oroar sig för skoluppgifter. Hur ska man kunna förstå när man befinner sig i en helt annan värld?

Skulle på många sätt vara skönt att få det som en tegelsten i ansiktet för att kunna inse och acceptera och sen börja "bearbeta" och ta sig framåt. Hellre det än att gå som nu, i en dvala.

Men här kommer det paradoxala. Jag är glad att vara här "i den andra världen", för även om jag är här så vet jag vad som hänt och känner det till en viss del. Men det jag ser och hör, är glada människor. Kompisar, vänner, släkt och nära. Oftast har de ingen aning vad som hänt men några är medvetna om det. Här kommer det viktiga, de beter sig som vanligt. De klemar inte, låtsas ingenting. Ett bevis på att livet går vidare. Ni är en trygghet...

Kommentarer
Postat av: E-K

Jag tror inte att du behöver oroa dig för att du sörjer för lite. Däremot kommer kanske processen bli uttänjd... Och hur de första dagarna än ser ut, så tror jag att det kommer återkomma då och då resten av livet - inte lika smärtsamt, men aldrig glömt.

Så tror jag.

Kram!

2009-04-01 @ 11:28:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0