Epilog?

Jag är ensam. De klöser på väggarna. Maten är slut, som om det spelade någon roll nu. Allt vatten jag har kvar ryms i flaskan bredvid mig. Varför gick det så fel i förrgår? Hade vi blivit slarviga? Hade vi otur? Vi hann ju se dem först men det räckte inte. De var för många, vi var för få och för dåligt utrustade. De är för många. Snart tar de sig in. Tillsammans med det första gryningsljuset som letar sig in genom springorna mellan plankorna. Några var främlingar jag aldrig sett förut, några var vänner som föll en efter en. De har tagit sig in nu, jag hör dem. Nu finns det inget mer, själen dör nog men kroppen kommer leva kvar. De kommer. Jag är ensam...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0