Prolog?

Visst är det konstigt vad känslor kan ta över? Helt plötsligt kan man inte tänka en klar tanke, allting påminner om något, hela tiden finns det där i bakhuvet. Oftast är det ju heller inte så att det bara är en dag och sedan går det över. Nej, vart man än går, om man är hemma eller på skolan eller jobbet, ifall andra är glada eller ledsna. Som en black om foten finns det där. Ständigt närvarande, alltid tungt. Grubblandet maler som enorma grå kvarnstenar. Runtomkring finns vänner och familj som bryr sig, vill fånga upp och stötta. Våra skyddsnät. Men vad gör väl det? Visst är vi glada att de finns där när vi sitter i glada vänners lag och lovar varandra evig kärlek, omtanke och stöd. Vad är det som förändras? Helt plötsligt märker vi dem inte och låter oss själva falla rakt igenom deras nät. En sådan förtvivlan sådana vänner känner när jag inte kan låta dem finnas där. Varför skulle de förstå? Hur kan de veta? Jag kan inte förmedla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0