Stackars någon

Jag tycker väldigt synd om någon. När jag har ansvar för något viktigt blir jag lite smånervös. Fullt normalt och ganska sunt till och med. Är man lite nervös tror jag att det är ett tecken på att man tar sin uppgift på allvar. Men att veta att man har många ögon på sig så ökar pressen ytterligare. Inte i betydelsen att "många tittar på mig nu" (vilket kan vara pressande för många i sig) utan i att det är mycket som hänger på mig nu. Hur det kommer att gå för människors, engagemang, tid, pengar eller till och med möjligheter eller liv! Då har man skäl att bli lite spännd. Nu är det så att någon har mycket press på sig. Mer än jag någonsin haft. Det handlar faktiskt om att det inte finns en cykelväg så att det blir livsfarligt att promenera mellan byar häruppe i Leksand, att betygen i svenska skolor sjunker, att det politiska klimatet i Europa hårdnar och blir allt mindre tollerant, att människor runt om i världen mår riktigt skit och att fattigdomen blir extremare. Det handlar om att hela våran planet påverkas av oss själva och destabileras så att vi själva kan komma att behöva möta en massutrotning av oss själva. Överallt vi tittar så kan man använda det engelska uttrycket "to hell in a wheelbarrow". Vi vet alla vems fel det är eftersom det i alla diskussioner och samtal är samma person som ställs mot väggen men som aldrig svarar och alltid gör oss besvikna med sin passivitet...

Varför gör inte någon något?

Tur att jag inte är någon iallafall...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0